elli

Jag vet att jag inte är den enda som har svårt med att släppa in människor i mitt liv och prata med dom öppet. Det är så otroligt svårt för varje gång jag pratar med någon ny och de börjar prata om att de har varit jätte sjuka och jag inte vet något om att vara sjuk, det är då jag bara vill slå till dom hårt. Jag brukar inte berätta för mina nya vänner om att jag är sjuk för jag vill inte ha någon annorlunda behandling eller så. Jag har fått slängt i ansiktet flera gånger att jag inte vet hur det är att vara sjuk. Jag vet hur det är att vara sjuk jag har varit otroligt sjuk först då när jag var 14år gammal och ingen läkare visste som var fel och att skickas fram och tillbaka på undersökningar dagen efter du är nyopererad det är inget någon vill uppleva. Sen andra gången i februari när jag fick ett återfall. När jag blir sjuk då är det inte lite sjuk jag blir. Till exempell innan påsklovet hela veckan innan det så kämpade jag mig igenom hög feber och förkylning med att ta ipren låta den verka och sen sticka till skolan för att jag inte har råd att va sjuk. De flesta får en förkylning så går det över på några dagar, medans min sitter i i minst 3veckor och på det får jag feber. Och när mina vänner sitter och pratar om att vaccin inte är farliga att ta. Det är något av det värsta jag vet. Det är så otroligt många som har blitt sjuka av olika vaccin men du hör bara om de största som pandemrix mm. Jag menar inte farliga att ta är bara snack kolla på mig kolla på alla de andra som har blitt sjuka i narkolepsi och andra sjukdommar pga att de tog ett vaccin. Vi måste leva med våra sjukdommar resten av vårt liv och kan bara drömma om hur det kunde ha varit om vi inte tog pandemrix.

Det är svårt att hitta någon att prata med som kan förstå lite av hur du känner. Det finns ingen som kommer kunna förstå helt och hållet hur du känner och vad du har gått igenom det är bara du. 

Många har sätt att "rädda" sig själva på med att till exempell hitta en hobby där de för en stund kan glömma vad han/hon har gått/går igenom med sin sjukdom. Min räddning var hästarna. För mig var ridning inte bara en hobby och livsstil. Hästarna blev familj för mig. Ja de är väldigt oförutsägbara djur men jag litade till hundra på de hästarna jag red. Att sätta sig på en häst och rida rensade mina tankar speciellt med att rida ut och släppa hästen på ett fält och låtan henne springa var något av det bästa jag visste. Varför? kanske ni undrar. Jo för att känna vinden i ansiktet och håret var som att nästan flyga, att känna hästen under dig i den farten och veta att jag inte var ensam utan hade henne där hela tiden med mig och för en stund så var det bara vi två inget annat existerade i den stunden.